Albin

Det har blivit många fina stunder och skratt under åren. Som när TV-programmet "Stjärnkusken" gav vinnaren i första pris att skänka 100 000 kr till en förening. Kee Marcello som vann första året valde oss. Albin och Rebecca (som också var deltagare hos oss då) var där han kom med checken. Han charmade oss alla med sin varma omtänksamma och coola rockstarimage. Han stannade länge; träffade Cobran, fikade med Albin och Rebecca. Ett otroligt fint minne som finns kvar för evigt. Tack Kee!

Skolan

Vi pratar vidare om hur det varit i skolan under åren. Vad har fungerat bäst för Albin som har Asperger. Från förskoleklass fram till 6:an gick han i vanlig skola. Sedan blev det lite tufft.

Albin berättar att han i 6:an började på Silverdal. Han kan se tillbaka på det nu och tycka att det var en mycket bra lösning för hans del i alla fall.

-Eftersom det är en anpassad skola tillsammans med en vanlig kunde jag välja att vara i våra lokaler och få det lugn och utrymme som behövdes. Men ibland kände jag för att vara mer social och då fanns den andra skolan där och kompisar att lära känna. Blev det för mycket kunde jag bara gå till min del av skolan.

Vägen till busskort

Efter högstadiet sökte Albin i på Fordons och Transportprogrammet (FT) en linje han tyckte skulle passa. Han berättar att det varit bra där men inte alltid helt lätt. Hans första tanke var att ta lastbilskort. Albin berättar:

-Det kanske inte var den allra mest pedagogiska handledaren, jag hade väldigt många dåliga upplevelser från min praktik, det var väl kanske inte personer som egentligen skulle vara handledare som var det. Det var saker som var svåra för mig, som att surra/spänna saker med kättingar. Jag har dålig handkoordination, inte helt lätt med det finmotoriska. Det kunde inte handledaren riktigt förstå. Sista lastbilspraktiken jag var på avslutades på grund av Corona. Efter det gav jag upp lastbil. Jag fann heller ingen framtid i det. Du är utelämnad till att själv hålla koll på dina körningar och att beräkna och hinna det du måste. Det kan bli stressigt och passar inte mig, men jag har ändå lärt mig någonting från de praktikplatser på lastbilsföretag jag varit på.

-Efter att en klasskompis övertalade rektorn att öppna upp bussprogrammet igen kände jag att jag ville ta busskort istället. Jag hade en jättebra handledare som förstod mig och teorin var absolut inga problem för mig. Mycket var ju likt det jag hade pluggat inför att ta lastbilskort.

Buss är tydligt det finns en tidtabell att följa. När jag väl valde bussinriktningen så kändes det rätt på en gång. Jag insåg ju också att jag har mer koll på den branschen är den andra. Det var en säkerhet.

-Nu får jag faktiskt börja kämpa

-När jag kör buss finns ett förbestämt schema, det känns bra och ändå får jag köra ett fordon. Det kan hända att jag tar lastbilskort vid senare tillfälle. När jag väl hade bestämt mig för buss så gick verkligen motivationen upp. Nu hade jag ett mål, jag visste att det var ett halvår kvar sen skulle jag ha ett busskörkort. Det hade gått väldigt trögt i 2:an på grund av alla dåliga upplevelser men det släppte liksom, jag kände att nu är det ett halvår kvar, nu får jag faktiskt börja kämpa.

-Bussinriktningen har varit lite si och så med, den började egentligen en månad innan jag skulle ta kortet. Då fick jag bussteori. Jag skojar inte när jag säger att jag fick veta först en vecka innan uppkörning att skolan hade hyrt en buss.

Det blev inte mycket tid för Albin att öva att köra bussen; måndag och tisdag och sedan uppkörning på onsdagen. Inte nog med det, det visade sig att det fanns frågetecken om bussen.

-Jag hade tränat en hel del på min simulator hemma och visste att det hjälpte mig en hel del. Bussen de hyrt in var inte den bästa, den hade en röd varningslampa som inte går igenom på en uppkörning. Och det var problem med bakdörren. Man måste ju genomgå en säkerhetskontroll med bussen för att klara uppkörningen. Jag var jättenervös och förbannad på skolan att de inte kunde hyrt in en som var hel.

UPPKÖRNINGEN

-När vi kom till uppkörningen på Gillingebanan och skulle kolla igenom bussen, 10 min innan, så lös varningslampan och dörrarna krånglade. Från den platsen var det ca 500 m till stället jag skulle göra säkerhetskontrollen innan uppkörningen. På vägen dit slocknade den röda lampan. Och under uppkörningen var det första gången som jag fått dörren att fungera. Det var som någon från ovan....kanske morfar gjorde någonting.

-Jag var i chock att allt fungerade och sedan var det ut och köra. Det gick riktigt bra, det var jag heller inte orolig för, jag visste att jag körde bra, det rullade på. Det som var nervöst är att man får en så kallad funktionsfråga innan eller efter man åkt ut och det kan vara vad som helst. Du har ingen aning innan och den är ställd för att vara svår. Jag fick frågan och det var 4 rätta svar. Jag sa tre rätta men inte den sista som hon var ute efter. Precis innan vi skulle avsluta så sa hon att, -nu försöker vi igen, så upprepade hon frågan. Jag blev alldeles matt och kunde inte komma på det, men efter en stund var det som något plingade till sedan släppte det bara. Jaha, det var det där du var ute efter? Ja det var det, svarade uppköraren. Då sa hon det att det var nära hade jag inte satt den sista frågan och då hade hon blivit tvungen att kugga mig.

-Jag är inte troende på något vis men det var definitivt någon från nån högre makt som löste det hela.

En surrealistisk känsla

Albin berättar att han sedan i början av april är anställd hos Arrriva. Det var hans handledare som tyckte att han skulle köra för dem. I början tillsammans med en handledare då skolan hade det avtalet . Även om det var bra med en längre inkörsperiod och handledaren var jättegullig, så blev det till slut - Snälla låt mig köra själv, berättar Albin.

-Jag hade samtal med skolan och handledaren tyckte det var dags för mig att få en anställning. Jag märker när jag kör själv att det är så mycket skönare, man behöver liksom inte tänka på vad andra tycker. Just nu kan jag lägga in egna arbetstider på helgerna. De håller på att slussa in mig i en heltidsanställning när skolan är avslutad.

Det var ganska tidigt som du kom med bussen själv till oss på Solvalla. Du gillade att åka buss. Du måste ju var den bästa chauffören som finns?

-Ibland är det en surrealistisk känsla, är det verkligen jag, kan jag tänka när jag ser bilder.

Vi ses!

Vi pratar vidare lite om Albins diagnos, Asperger. Han tycker inte det hämmar honom i dagsläget. Men berättar att det ibland är svårt att veta vad som är vad. -Ibland sviktar självförtroendet och det är inte alltid helt lätt att hitta sin plats bland kompisar. Det finns en oro att bli utesluten. -Det är lite svårt att få till nu också, mina arbetstider och att träffa kompisarna. Albin berättar också om sitt korttids, Nytida, som han haft i många år. För honom är det inte ett korttids att sova över på som för många andra. För honom har det varit en plats att träffas en gång i veckan för att göra roliga saker tillsammans. Han saknar dock den allra bästa ledaren som tyvärr har slutat. -Han var pedagogisk men samtidigt hård på rätt sätt. Saknar honom, han var en viktig pusselbit, även om dem vi har nu också är bra.

Vi har nästan svårt att finna ord hur duktiga vi tycker du är. Vi är så glada att ha fått följa din resa genom tonåren upp i vuxenlivet. Vi har sett hur du kämpar. Vi tycker du är grym! Och tacksamma att få haft dig här hos oss så många år. Stall43 finns alltid för dig! Och såklart måste ju jag och Johnny ta oss en busstur med världens bästa busschaufför framöver. Kanske när vi ska hälsa på Chili på Stora Alby. För det vet vi, att den linjen som passerar där, den har han full koll på!

Vi säger hej till vår vän som glider iväg i sin häftiga röda bil. Vi ses Albin!

Nu står dörren öppen till vuxenlivet. Under tiden som denna artikel skrivits så har Albin tagit studenten.

3 år på gymnasiet och med ett busskörkort i handen.

Helt fantastiskt tycker vi!

GRATTIS ALBIN !

LYCKA TILL MED ALLT!